Vilken underbar känsla.
Att äntligen få sitta på mitt rum, hemma i dunker. Sitta vid mitt skrivbord på en på tok för låg stol som är klädd i svart tyg med blommor. Skriva på mitt svarta tangetbord och lyssna på min musik. Nu kan jag vända mig om och titta rätt in i det röda sovrummet. Aldrig har jag sovit så bra som jag har gjort de 4 nätterna därinne. Jag myser runt på våra vitmålade trägolv och ser alla hundhår. Ler lite inombords när tanken slår mig att längre fram kommer jag bli tokig. Men inte nu. För just nu är det så nytt och så härligt. Lika härligt är det att gå ned för trappan. Att se allting därnere. Allting som vi har gjort. Så som vi har slitit. Men förbannat vad kul vi har haft. Nu kan vi sitta ute på trappan(inte ikväll ifs, det regnar) och andas in dunkers-luften och känna att vi är hemma.
Är inte livet helt fantastiskt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar