del 1; Vem är jag?

Camilla Elisabeth Norén är mitt fullständiga namn. Enkelt och tråkigt, men what to do?
Är en tjej på snart 20, hemskt lärorika somrar. Bor i lilla Dunker för tillfället faktiskt.

Är född i Stockholm. På det berömda Södersjukhuset år 91. Då bodde mina föräldrar i Haninge, söder om huvudstaden. En ganska intressant liten håla faktiskt. Minns ej vilken gata vi bodde på när jag fick komma hem från BB. Men jag minns att år 94 vi flyttade till Skyttens gata iallafall och där är jag uppväxt.
Jag var en sådan där tonåring som ingen vuxen tyckte om. Jag var precis vad gud kallar för typisk tonåring. Men jag trivdes med att bo i Haninge tills för tre år sedan.
Min pappa flyttade ifrån Haninge -04 och flyttade ner till Södermanland. Gifte sig med sin fru och bosatte sig i Dunker. 7 km utanför Malmköping.

För att göra en lång historia kort.
Jag bodde i Haninge tills jag var 16. Pluggade alla grundskole år i Svartbäcken/ Brandbergen. Började plugga på Fredrika Bremer gymnasiet. Gick inte speciellt bra. Hade börjat första året och insåg att jag eller skolan sprängs snart.
Bestämde mig för att flytta ner till pappa. Det kunde ju faktiskt gå bättre att plugga nere i Södermanland. Trott eller ej. Det gick bra. T V Å år denna gång. Jag hade då gått om första året två gånger för att jag aldrig hittade en linje jag trivdes med.
När jag gick första året på media, alltså första året en tredje gång så insåg jag att det inte var något för mig och övervägde att hoppa av skolan. Sagt och gjort. Varför? Jo, för det första var jag för gammal för att välja om och börja ettan igen. För det andra hade jag inte tålamod att gå om ettan, bara för att jag inte kunde bestämma mig om vad jag ville bli.
Och för det tredje, jag var hundra år äldre än mina klasskamrater. För mig var de omogna snorungar. Även om de inte är det så var jag långt före i min utvecklig vilket gjorde att jag inte passade in. I min värld var jag redan ute i arbetslivet och därför skötte jag inte skolan som jag borde ha gjort.
Kan inte säga att jag ångrar att jag hoppade av. Jag har tagit mig ut i arbetslivet och jag trivs med det. Betygen får jag ta hand om senare.

Bor somsagt just nu i Malmköping med min pappa, hans fru, hennes dotter och min fina pojkvän. Jag har i det stora hela 10 syskon. Med min ingifta syster.
7 av mina syskon bor hos mamma i Haninge.
Själv bor jag och min ingifta syster här hos min far. Min äldre bror bor 1,5 mil härifrån.
Alltså, 9 biologiska syskon. 6 bröder och 3 systrar.
Så man skulle kunna säga att vi är en ganska stor släkt. Ovanligt för en svensk familj.
Men det har varit en upplevelse. När jag var yngre tyckte jag att det var pinsamt att säga hur många syskon jag egentligen har. Idag säger jag stolt hur många vi är och pratar gärna om det om någon frågar.
Man lär sig en hel del när man är så många i en lägenhet på 140kvm och man bor på varandra. Ibland var det supermysigt och andra gånger var det bara jobbigt. Speciellt när jag blev tonåring. Då ville jag inte ens se mina syskon på vykort.
Det var ganska svårt att undvika de små barnen. Speciellt eftersom att jag var näst äldst. Många av dem svansade ju efter mig, ansåg jag det då iallafall. Idag håller jag nog inte riktigt med den 13 åriga flickan jag en gång var.

Hur ser jag ut? Jag är en såndär tjej med ett vardagligt utseende tror jag. Många tror sig veta vem jag är medans de i själva verket blandat ihop mig med någon helt annan. Är inte så mycket för världen. 165 cm lång. 36/37 i skostorlek. 52 kg. Ganska liten helt enkelt.
Känns inte som att jag kan säga mer om mig själv. Min hårfärg är förtillfället svart. I grund och botten är jag nog mörk blond. Har världens blåaste ögon.

Jag är en ganska lycklig människa. Har träffat på många hinder i mitt liv, med alla dem har blivit till någonting bra. ''Everything will be okey in the end. If it's not okey, it's not the end. '' Ett citat värt att minnas.
När jag sitter och tittar tillbaka på mitt liv så inser jag att jag har haft det ganska bra ändå. Klart att jag har många gånger har tyckt att det är mest synd om mig i hela världen. Men så synd har det aldrig varit om mig.
Som person är jag tyvärr lite osäker i mig själv. Det har varit betydligt värre men nu på senare dagar börjar jag stila på det.
Alltför ofta gör jag en sak men menar en annan. Jag menar aldrig att såra någon, även om jag gör det genom att inte tänka efter före.
Jag har så fina människor omkring mig som hjälper mig att sluta vara sådan. Påpekar det och jag får istället lära mig att tänka om. Det gillar jag.
I det stora hela återigen så kan vi snabbt räkna ut att jag älskar att leva.
Jag trivs med det. Jag tycker om när livet går lite emot mig. Väljer man rätt väg går livet med dig. Väljer du fel så går livet emot dig. Så enkelt är det (:
Och det har jag lärt mig nu. Efter 19 år.
Oftast gör jag rätt saker. Eller många bra saker iallafall. Ibland trampar jag snett.
Men det är bara mänskligt att göra fel.
Då gör man om och gör rätt.