♥

Jag sitter och lyssnar på två egentligen dåliga låtar. Kalle Moraeus - underbart och Eric saade - manboy. Och jag saknar. Jag saknar alla mina små barn som bor hos mamma. Jag saknar mina syskon. Sist jag var däruppe så lyssnade vi på skivan från melodifestivalen. Jag och Pontus sjöng till manboy. Jag, Pontus och Jack dansade till den. När låten var slut så frågade min underbara Kevin om jag ville höra hans favoritlåt. Jag svarade såklart och han hoppade över alla låtar fram till låt nummer 15 på skivan. Det var Kalle Moraeus. Han kom och satte sig i mitt knä. Så glad. Och han sjöng med. Hela låten. Han gick fram till stereon och satte den låten på upprepning. Han sa att jag var tvungen att lära mig den innan jag åkte hem. Han ville att jag och han skulle sjunga den tillsammans. Det skulle bli våran låt. Den låten ska vi sjunga varje gång jag kommer och hälsar på. Det har han bestämt. Dem två barnen blir så glada när jag kommer hem. Det syns på hela dem. Dem ler med hela ansiktet, med ögonen. Kommer och kramar mig helt plötsligt och bara är så himla rara. Jag tror att alla tycker att det är kul, men på dem syns det. Så mycket.
Och jag saknar dem nu. Något fruktansvärt.
Jag kan inte låta bli att bli ledsen. Nu gör det ont. I hjärtat.