Jag saknar vänskapen du och jag hade.
Vi lovade att aldrig gå skilda vägar. Vad hände? Jag behöver dig. Jag vill inte göra det här utan dig. Jag behöver prata med dig. Jag behöver att du förstår mig. Att du säger sådär kloka saker, som bara du kan. Var är du? Hur mår du idag? Vad gör du? Jag vet ingenting om dig längre. Även fast vi pratar ibland, känner jag dig inte längre. Jag kan ingenting om ditt liv. Hur mycket kan du om mitt nu? Jag minns hur mycket jag älskade känslan av att veta att du alltid stod bakom mig. Det var liksom tryggt att göra felsteg. För varje steg jag tog, stod du bakom och tog emot mig när jag sakta föll. Allting som jag gjorde, även om du tyckte att jag valde fel väg så sa du aldrig nej. Du stod där och tog emot mig när livet bara ville mig illa. Vem tar emot mig nu när jag faller? Jag antar att jag bara var bortskämd när du var ett telefonsamtal bort. När du bodde 1 timme bort.
Men jag trivdes med det. Jag önskar att jag var bortskämd nu med.
Jag vill ha dig tillbaka i mitt liv.
Du vet han som var äkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar